torsdag 12 mars 2015

torsdag 22 januari 2015

Jag tycker inte om den mannen.
Jag måste lära känna honom bättre.

Abraham Lincoln

Klok man den där Lincoln...

fredag 12 december 2014

Nobelfest

Vi har haft nobelmiddag på min skola. Jag är så tacksam för alla som arrangerade, det är inte så självklart att orka med så här i slutet av terminen och idag är det redan nästa stora arrangemang - lucia... Det har fixats och dukats och ramats in nobelpris och knåpats på formuleringar och lånats in balklänningar till de två drottningarna (två eftersom skolan är för stor för att ha en enda nobelmiddag för alla och vi därför haft två :-) ) föräldrar har hjälpt till med servering och när halva skolan använt restaurangen för middagen har halva skolan haft korvgrillning utomhus. Det är fantastiska människor som jobbar på min skola!

Nu till själva middagen. Tre rättersmiddag med nobelprisutdelning och musikunderhållning. Finklädda elever som blir välkomnade av kungen och drottningen. De små har blivit hämtade av de äldre och eskorterade till sina platser. De är lite tagna av stunden och högtidligheten. Nior sitter tillsammans med fyror vid honörsbordet. Åttor sitter tillsammans med treor, sjuor med ettor o.s.v. Varannan stor, varannan liten. Det är riktigt härligt att se. Och härligt att höra. Vid ett av tillfällena är jag med och serverar. Står och väntar när alla hittat platser och det är dags att äta förrätt. Vid bordet intill mig sitter en kille från sjuan intill en kille från klass ett. De är annorlunda idag, högtidliga. Sjuan brukar jag hitta i en hög med andra sjuor och iPads och lektionsböcker, om ingen hunnit påpeka något brukar mössan vara långt neddragen över pannan och allt utstrålar sådär charmig, bufflig tonåring. Ettan brukar jag oftast se med svetten lackande, motvilligt inringd efter rasten. När jag ser dem idag är ryggarna raka, ettan kämpar på för att äta fint med kniv och gaffel. Det går strålande. Sjuan, med kavaj och fluga vänder sig mot ettan och frågar: "Smakar det bra?" "Ettan nickar, det är väldigt gott."

Klasserna får gemensamma inramade fredspris för gott samarbete, eller musikpris, eller teknikpris...

Såhär efteråt känner jag mig så glad och tacksam för alla som planerade och fixade. Det var så lyckat! Jag tänker att en sådan här middag bygger ett gott klimat och är ett härligt sätt att jobba främjande för likabehandling även om det kanske inte är det första man tänker på när man organiserar det hela. Det skapar Vi-känsla. Jag känner mig också tacksam för att alla barn får en upplevelse av att äta en fin middag tillsammans i lugn och ro, en bristvara för många. Sitta en bra stund, faktiskt en dryg timme och prata vid borden. I flera av klasserna, kanske alla, vet jag att man gått igenom hur det går till. Hur konverserar man vid en middag där man inte känner alla väl? Vad kan en fjortonåring prata om som är intressant för en åttaåring? Vad har de för intressen? Vad kan man fråga en som går i nian om?

Varm i hjärtat!
Fredagskram från ÅsaMia på EQverkstan





 

torsdag 4 december 2014

Tyst kunskap

Även om man själv gått många år i skolan är det inte så enkelt att ställa sig framför en klass och hålla lektion. De pedagoger som jobbat ett antal år har så mycket av tyst kunskap att jag tänker att det inte ens är enkelt för dem att förklara vad det är de gör för att bygga en fungerande grupp och skapa arbetsro. Det är så många olika saker de gör som är anpassade efter gruppen de har framför sig. Ibland tänker jag att jag skulle vilja skriva en checklista med samlade tips i olika kategorier för nya pedagoger. Vem vet det kanske blir av en vacker dag.

Tipslistan skulle till exempel kunna innehålla ett samtal med en pedagog som jag hade den här veckan. Hennes klass hade en rörig morgon, det blev inte riktigt någon ro i gruppen. Då började hon helt enkelt om. Hon sa till klassen att "Ni brukar vara så bra på att samla er och få arbetsro när vi pratat en stund, idag blev det inte riktigt så. Nu börjar vi om." Så fick klassen gå ut från klassrummet, ställa sig på led, ta i hand och säga god morgon som de brukade göra med en påminnelse om att samla ihop sig för att kunna börja jobba. Praktiskt, enkelt och effektivt. Ett av hundratals små pedagogiska trix som alla pedagoger i vårt avlånga land ibland använder sig av...

Torsdagskram från ÅsaMia på EQverkstan

torsdag 20 november 2014

Temaredovisning Staden

Är stolt över alla duktiga elever och pedagoger på min skola. Vill gärna visa upp några inspirationsbilder från temaredovisningen då eleverna visar upp vad de jobbat med för föräldrar, syskon och anhöriga :-)
I en stad och i en klass behöver så många som möjligt samarbeta så bra som möjligt för att det ska fungera bra. Här funderar 6:e klassarna i grupper över vad de tycker är viktigast för att en klass ska bli så bra som möjligt.

En trea har funderat över vilka viktiga funktioner och byggnader som behöver finnas i en stad, och byggt dem. De har tänkt mycket på skalor och proportioner.
Fyrorna har byggt vår stad i Minecroft och förevisar hur de tänkt.





Så mycket härliga utställningar, proffsigt av elevguiderna och massor av engagemang! Mycket stress för att få allt på plats, men så bra det blev! Högstadiet har bland annat gjort scenarier över vad som kan bli effekter i staden av olika naturkatastrofer, de hade också en secondhandloppis med insamling för att motverka Ebola. Åttorna jobbade med kultur och har bland annat gjort egna dansvideos i grupper som rullade på filmduken i vår aula. Ni förstår att jag är superstolt över min skola!
Bästa torsdagshälsningar från ÅsaMia på EQverkstan och skolkurator på Broholmskolan

torsdag 16 oktober 2014

Samverkansuppdrag mellan skola och socialtjänst?
Läste en intressant rapport från en studie som Stiftelsen Allmänna Barnhuset finansierat om hur det gått, på lite längre sikt, för barn som fått kontaktfamilj eller kontaktperson som insats. Författarna till rapporten är Lars Brännström, docent i sociologi och Bo Vinnerljung som är professor i socialt arbete.
 Rapportens författare har tittat på insatsens effekter på deltagarnas långsiktiga utvecklingsvägar, här definierat som olika kombinationer av psykisk ohälsa, socialbidragstagande, missbruk, placering i dygnsvård, skolprestationer och kriminalitet.

De har inte kunnat påvisa några positiva resultat av insatsen på längre sikt trots att insatsen är populär både bland brukare och socialarbetare.

I "Slutsatser och diskussion" skriver författarna:
"Om en KP/KF-insats gör livet lättare för mamman (t.ex. genom avlastning på helgerna), om barnet har det bra i kontaktfamiljen och om alla parter är nöjda (se Andersson & Bangura Arvidsson, 2001) – räcker inte det? Jo, vi menar det. Men då ska insatsen syfta till att göra livet lättare för föräldrar och barn på kort sikt. Detta bör vara klart uttalat för alla parter och en sådan generell målinriktning bör självfallet ha ansvariga politikers acceptans. Då kan vi städa undan de storvulna förebyggande långsiktiga målen. Om vi har klara kortsiktiga mål, exempelvis att minska föräldrars stress och förbättra deras och barnens välbefinnande, är det ganska lätt att undersöka om insatsen verkar ha gjort en skillnad. Vi kan använda standardiserade testinstrument för att mäta upplevelser av stress, välbefinnande, psykisk hälsa etc. hos föräldrar och äldre barn före insatsen och exempelvis ett år senare.

Har det blivit bättre? Det blir då också naturligt att fråga föräldrar och äldre barn om de anser sig ha haft någon nytta av insatsen. Våra analyser har tydligt visat att mammor till barn som får insatsen är en mycket utsatt grupp. Den stora majoriteten är ensamföräldrar och de flesta pappor till barnen som fått insatsen har indikationer på missbruk och/eller kriminalitet (Vinnerljung m.fl., 2011).
Det är också möjligt att använda insatsen mer målinriktat än idag. Framgångsrika interventioner minskar inflytandet från i forskning identifierade riskfaktorer och riskprocesser (Ferrer-Wreder m.fl., 2004). Vi vet att dåliga skolprestationer verkar vara en avgörande riskmarkör för socialt utsatta barns utveckling (Vinnerljung m.fl., 2010). Varför inte använda insatsen för att hjälpa barn med deras skolarbete, att ge kontaktfamiljen/personen i uppdrag att fungera som tutors
(hjälplärare, privatlärare, handledare, stödperson för skolarbete)? Det är då möjligt att ge dem adekvat träning för sitt uppdrag (Forsman & Vinnerljung, 2012).

Speciellt slutet är riktigt intressant... Kanske ett uppslag för ett spännande samarbetsprojekt mellan skola och socialtjänst?

Länk till rapporten